Vi hade i alla fall tur med vädret...

Världens första VM blev en solskenshistoria! Till slut...

Den 3 november 2012 efter 4,5 månaders förberedelser var det äntligen dags att starta världens första Vadstena maraton, även känt som världens bästa VM!


Solen sken och vindarna var lugna. Vättern låg blank och höstlöven var gula och glada. Vi hade i alla fall tur med vädret.

Den snitslade banan hade vi inte lika mycket tur med. Nästan varje kväll i en veckas tid hade jag varit ute med cykeln och smitslat upp den över två mil långa banan. En timme innan loppet skulle starta upptäckte jag att någon rivit ner banden.

Då var jag inte glad.





Klockan tio tog jag bilen runt banan för att sätta ut kartonger med förnödenheter i form av påsar med torkade nötter och bär från Holistic, bananer från Östenssons, te med chaga och kokossocker från Holistic samt vatten och toapapper från mig. Tre så kallade räddningsstationer fanns det på banan.

Det var när jag skulle sätta ut låda nummer två som jah upptäckte att någon rivit ner och tagot bort alla banden på en lång sträcka. Det var tur för alla inblandade att jag inte såg vem som gjorde det.

På väg till den första starten klockan 11 upptäckte jag att även alla banden i skogen var borta. Det var snudd på katastrof. Där kunde man omöjligen hitta utan snitsar. Vad skulle jag göra nu? Tio minuter kvar till första starten övervägde jag att ställa in alltsammans.

21 kilometer lång bana, en funktionär i form av mig själv, och stora delar av banan var inte längre utmärkt. Dessutom hade jag inga fler band att sätta upp!

Nåja, tänkte jag. Det kanske inte kommer någon som vill springa – och då spelar det ju ingen roll.

Tröstad av denna tanke kom jag till starten och såg en hel hög med löpare stå och göra sig i ordning. Shit, det blir av!



Fast från den stunden var det bara roligt. Alla som väntade på mig var glada och förväntansfulla och såg oerhört proffsiga ut med sina träningskläder, ryggsäckar med vätskesystem och gps-klockor och telefoner.

Jag hade inget annat val än att rycka upp mig. Man blir ju inte VM-general genom att ligga på sofflocket och tycka synd om sig själv. Jag samlade trupperna och peppade dem likt en Zlatan i 4-0-underläge och gav dem en klapp i baken – och så iväg!








De första sex kilometerna cyklade jag efter i en jäkla fart för fy tusan vad snabbt de sprang! Jag stannade med jämna mellanrum för att plocka ner band och fota och sedan cykla i fatt dem för att fota och ta ner band...

Sedan vände jag tillbaka till skogen och "lagade" banan med de nya banden som jag hade snott. Jag hann med nöd och näpen min sätta upp nya band innan den första gruppen kom älgande genom skogen utan att visa minsta spår av trötthet!

Det var inte att jag undrade vad det var för otämjda krafter som jag hade släppt lös.

De som skulle springa 21, 32 eller 42 km startade klockan 11. Ungefär en timme senare hade de sprungit 9 km och tillbaka till startlinjen för att påbörja nästa runda på 12 km.

Då fick de se nästa grupp som stod och väntade, nämligen de som skulle springa, gå eller cykla 12 km. De stod där så glatt och hejade och var beredda att ta sina friska ben sätta efter långdistansarna som kände deras flås i nacken...



Efter att ha peppat det nya gänget och inget dem mod, så satte jag full fart på cykeln för att hinna ifatt de andra och åter rycka ner band och laga banan där "vän av ordning" hade ryckt ner mina fina snitslar.

Då upptäckte jag att en av 12-km-löparna sprang banan åt fel håll! Å, ja var orolig för att det skulle hända, men hade preparerat banan så att man inte skulle springa fel just där. Ändå var det just det som hände. Så går det när man inte har några funktionärer som står ute och fryser och ser uttråkade ut och viftar lite håglöst med en flagga åt vilket håll man ska springa.



Så nu hade jag ett par fellöpare att ta hand om också och hålla handen och peka rätt när de ångade fram som turbomatade ångmaskiner.

Det var då solen kom fram och visade sig från sin bästa sida. Mina kära löpare kom ner till Vadstena och strandpromenaden längs med Vättern och förbi slottet och klostret och där stod folk och hejade och alla hittade rätt och det var idel glada leenden överallt...

Ungefär två timmar efter första starten var det dags för mig att cykla tillbaka till start- och mållinjen och vara beredd på att dela ut medaljer och en present från vår sponsor Casall.



Sammanlagt var det 25 personer som cyklade, gick eller sprang 12, 21, 32 eller 42 km. Alla sträckorna utnyttjades och alla färdsätt användes. Fyra personer sprang hela maran. Fast mest impad blev jag nog ändå av två pojkar på 10 och 11 år som sprang hela 12 km!

Efteråt väntade dusch och bastu för de trötta benen. Alla lovade att komma tillbaka nästa år och ta med minst 10 kamrater nästa år.

Sammanfattning

Berättelsen ovan är min upplevelse av världens första VM. Det finns 25 andra historier. Här är några som jag hittat:

• coyntha.wordpress.com/2012/11/04/en-maraton-i-vadstena/
• kanjagkandu.wordpress.com/2012/11/04/gardagens-marathon/

Jag är nöjd med 25 deltagare. Det kunde ha blivit fler, men jag drog in alla marknadsföringsaktiviteter en månad innan start, för jag arrangerade loppet helt ensam och var rädd för att det skulle växa mig över huvudet. Nästa år vet jag att vi blir över 200 personer. Lätt!

Jag ägnade tre månader åt att planera loppet, mäta upp bana, fixa sponsorer, fixa hemsida, Facebook-sida, ragga deltagare, görs reklamfilmer och fixa omklädningsrum och toaletter och medaljer och allt som man inte alls tänkte på från början. Och helt utan budget eftersom det var ett gratislopp.

Det blev många timmar på cykeln. Sista veckan innan loppet var jag ute varje kväll i mörkret med min cykel och snitslade upp den över två mil långa banan. Då var jag orolig för vädret och för om det överhuvudtaget skulle komma någon!

Det var ensamma timmar. Belöningen kom då jag dök upp i skogen med min cykel och fick se en massa människor stå redo att springa över 4 mil. Allt de väntade på var mig...

Jag fick mycket beröm under och efter loppet för att jag hade arrangerat loppet så bra, och det kändes oerhört bra. Hur det än är så är det svårt att konkurrera helt ensam med riktiga maratonlopp – därför kändes det fantastiskt roligt att folk uppskattade arbetet och faktiskt tyckte att det var bra!

Det gav mig mod och lust att göra om det igen nästa år. Jag vet att det blir över två hundra personer som som springer, cyklar eller går 12 km, 21 km, 32 km eller 42 km nästa år. Det enda jag ska göra nu är att fixa funktionärer, för fler än 25 personer lotsar jag inte ensam.

Nästa lopp är preliminärbokat till 21 september 2013.