På studieresa till Omberslöpet

Jag och Maja besökte kollegorna som arrangerar Ombergslöpet. El liten studieresa, kan man säga.

Tänka sig. De hade både sekretariat och funktionärer och dryckesstationer och medaljutdelning. Visst såg det imponerande ut, men är det nåt för VM 2012?

Nä.

VM 2012 är en machobana för män och kvinnor med hår under armarna och valkar under fötterna. Det enda vi behöver är överlevnadskniv och tändjärn. Sedan är det bara att springa.

Vackra Maja i videon ovan sprang 500 meter. De sista 250 meterna fick hon hjälp av en hare. Det var tillåtet. Vilken plats och tid hon fick vet ingen. Det är inte viktigt. Precis som på VM 2012. Tid och plats är inte viktigt. Det enda som räknas är att överleva.

Pappa sprang efter. Jag hade anmält mig till 9 km-loppet som gick rakt över Hjässan som är en kal knopp högst upp på Omberg där man kan se halva Sverige. Såvida man inte är halvdöd och svetten svider i ögonen.



Jag sprang barfota. Det skulle jag inte ha gjort om jag vetat att halva banan skulle gå på värsta sortens grusväg med 2–3 cm stora stenar med knivskarpa kanter. När jag sprang på en funktionär och klagade på att det var för mycket grusväg såg han förvånat på mig och sa:

– Springer du barfota?
– Ja, sa jag (fanns ingen anledning att ljuga).
– Men nu är det ju grusväg resten av vägen.
– Va?

Jag vet inte hur länge jag sprang på dessa knivar innan jag gav upp och genade genom skogen tills jag kom till 5 km-banan som jag följde hem. Den gick mest på stigar men sista delen var på grusväg men det var små stenar som dessutom var rätt hårt packade, så det var inga problem.

Jag gjorde med andra ord precis det man kan göra på VM 2012. Jag bytte bana mitt i rejset. Min slutsträcka blev 6,5 km.

Jag stack ut en del från övriga löpare. Augusti har varit en förlorad månad för mig med hosta, sedan axelproblem och till sist (efter att ha sprungit med skor) fick jag ett inflammerat knä.

Trots så drastiska åtgärder som att äta kortison i nästan tre veckor ville inte inflammationen i knät släppa. Då började jag arbeta med att massera det med riven färsk ingefära och lägga omslag med ingefära över natten och hela dagen. Efter två dagar gjorde detta mer nytta än vad tre veckor med kortison klarat av.

Fast efter mycken vånda bestämde jag mig för att inte springa, så jag hade inga löparkläder med mig. Men väl där, på en av de världens mest vackra platser och med solen gassande som den värsta sommardag och en massa människor och barn som alla sprang och hade kul – ja, då var jag tvungen att hämta min nummerlapp i alla fall.



Jag kavlade upp mina byxben. Kniven runt halsen fanns på plats. Lakritsroten i munnen. Benen doppade jag i lera så de skulle vara skyddade. Sedan var jag redo. Alla fotografer längs banan blev väldigt glada då jag dök upp och deras kameror knattrade som välmatade kulsprutor.

Så var det. Jag fullföljde inte min bana. Min hastighet var 10 min per kilometer. Men vem bryr sig. Jag är så lycklig att den förlorade månaden äntligen är över! Jag och mina bara fötter are back, baby!