Hur går det med löpningen? Jo tack, det går framåt...

Jag är inne på min andra arbetsvecka innan det är dags för lite semester igen så jag har inte sprungit i skogen på ett tag, men desto mer på asfalt.

På onsdagen på min sista semestervecka sprang jag 22 kilometer barfota i skogen, vilket är en kilometer längre än en halvmara. Fast inte bara. En del gick på grusväg och då hade jag på mig ett par gamla sandaler med vilka jag antingen gick eller sprang tills jag kom fram till en stig och kunde springa barfota igen. En del av sträckan gick inte att springa på för det var helt enkelt för brant och stenigt och svårt att ta sig fram. Vissa delar var mer klättring än något annat.



Därför tog det mig nästan exakt så lång tid att ta mig runt dessa 22 km som det tog mig att springa 2 km på Göteborgsvarvet 8 veckor innan. Fyra timmar och fyrtio minuter. Men vem bryr sig om tid då man är ute och springer barfota i skogen? Inte jag i alla fall, inte mer än att det är lite kul att ha koll på tid och avstånd utan att för den sakens skull tävla eller pressa sig själv att uppnå andra mål än att ha kul!

Men ändå är de ganska imponerande. En vecka efter Göteborgsvarvet la jag undan mina Karhu-skor och påbörjade resan från skadebenägen hällöpare till en skadefri (hoppas jag) framfotslöpare. Första veckan sprang jag bara 5 minuter barfota hemma i lägenheten. Sju till åtta veckor senare springer jag två mil barfota i skogen.

När jag första gången tog av mig skorna och vågade mig ut i skogen på mina små, vita fötter så övergick barfotalöpandet från att vara en teknik till att vara något mer, något spirituellt. När man springer (eller för all del går) barfota i skogen känner man sig, bokstavligen, som en del av naturen.

När man har skor man dundra på utan hänsyn till naturen, men när man är barfota måste man bli en del av den natur som man springer i. Annars får man ont. Det är en upplevelse som gör dig ödmjuk och som får dig att känna att du faktiskt är en del av naturen.



Det är precis likadant i våra vanliga liv. Vi skyddar oss från naturen genom våra hus och våra bilar och våra inomhusjobb och våra gym dit vi går för att leka arbete och bli trötta i kroppen på konstgjord väg. Vi förlorar kontakten med moder jord och kan braka fram som blinda vandaler för vi känner inte vad vi gör.

Att ta göra något så enkelt som att ta av sig skorna och gå eller springa i skogen kan väcka många tankar och känslor och förändra hur du ser på världen. Och kanske på hur du behandlar den.

Dessutom har jag blivit beroende av den stimulans som jag får av att mata undersidan av mina fötter med tusen och åter tusen intryck. Om jag inte springer en dag så tar jag fram gamla spikmattan och lägger den på golvet när jag diskar för att väcka liv i mina fötter och känna den där härliga energin sprida sig i hela kroppen.



Torsdagen efter jag sprang min "nakna halvmara" så vilade jag men redan på fredagen var jag tillbaka och ville springa lika långt igen. Vilket kanske var ett misstag. Den rundan blev bara 7 km för jag drabbades av en molande smärta på höger fotrygg.

Jag undrade om det var för att jag hade sprungit i mina gamla sandaler som inte är gjorda för att springa i och att jag vek upp tårna i dem för att bandet över dem inte satt tajt nog. Eller om jag lyfta upp tårna för mycket då jag sprang i skogen, omedvetet rädd för att slå i tårna? Eller var det helt enkelt lite för mycket att springa barfota i nästan fem timmar efter så kort tillvänjningsperiod.

Jag lutar åt det sistnämnda. Det blev helt enkelt lite för mycket, och jag bestämde mig för att ta det lugnt ett tag. Det låter kanske löjligt att ställa in löppass bara för att man har en diffus, molande värk på ovansidan av en fot, men vis av erfarenheten pressar mig mig inte när kroppen säger i från. Särskilt försiktig är jag då jag får träningsvärk på ställen där jag aldrig haft problem förut. Träningsvärk i vaden eller låren vet jag hur jag ska hantera och vad jag tål, men det här var något nytt.



Så Karhu fick komma till nåder igen. Det är lustigt hur lite fötterna behöver jobba i ett par madrasserade skor. De blir som två döda vikter som hänger och slänger där nere. Det får mig att inse att även skolöpare borde ta av sig skorna under i alla fall 25 procent av passen bara för att träna upp muskler i fötter och ben.

Jag har laddat ner en app från Hal Higdon där man får ett träningsprogram för att kunna springa maraton efter 18 veckor. Förra veckan var första veckan på detta program. Jag sprang fyra gånger:

5 km på tisdag
8 km på onsdag
5 km på torsdag
13 km på lördag

Med skor. Mina hälsenor gillar inte skorna. De har ett drop/fall på 14 mm vilket betyder att hälen är nästan en och en halv centimeter tjockare än tåpartiet vilket gör att hälsenan inte sträcks ut som den gör när jag springer barfota. Dessutom regnade det alla dagarna så nu är jag rosslig i halsen, och när jag hostar känns det som om ett spännband dras åt kring bröstet.

Typiskt.

Men men... att springa 13 km på asfalt och grus kräver inte så mycket uppmärksamhet som att springa barfota i skogen så man kan nästan gå in i ett meditativt tillstånd. Jag har under veckan arbetat med min andning. Försöker ta djupa, långa andetag som går ända ner i magen istället för korta flämtningar högt uppe i bröstet. Vilket bland annat gör att hjärtat inte behöver pumpa så hårt. Jag lär återkomma i detta ämne...



Maraton ja...

När jag tränade för Göteborgsvavet trodde jag aldrig att jag skulle springa längre än så, men ni hägrar Vadstena Maraton. Det är en helt inofficiell tävling med en deltagare, och den kommer förhoppningsvis äga rum någon gång i början eller mitten eller slutet av november. Hör av dig om du vill hänga med.

Banan är inte satt ännu men jag testar och mäter när jag är ute och springer. Vägen på bilden högst upp kommer troligen vara med. Banan lär ha formen av en åtta precis som min halvmara på Omberg. Då kan jag ha bilen i mitten med vatten och mat och torra kläder. Och så placerar jag ut frysväskor på lämpliga ställen så jag får lite vattenhål att stanna vid. Jag har redan börjat planera och mäta och testa när jag är ute och springer. Jag har ju 18 veckor på mig.

Så där är jag nu. Nästa vecka ska jag ha semester igen och då hoppas jag högerfoten belönar mig för att jag låtit den vila, så jag åter kan dissa skor och skolöpare och åter springa barfota i skogen som om det var den mest naturliga saken i världen.

Vilket det faktiskt också är.